Eftersom jag är så gammal, född 1915, tänker jag beskriva en del föremål i Tronsgården med utgångspunkt från min barndom, då de ännu var i bruk. Hågkomster är hårt knutna till tingen, de förankrar minnena så de inte går förlorade.

Vi går en trappa upp till norra rummet. Här finns de första bevarade exemplaren av Dalbydräkten. Jämte Dalarna och Hälsingland är Värmland det folkdräktsrikaste landskapet. Männen behöll sina särpräglade dräkter längre än vad kvinnorna gjorde.
På 1920-talet såg jag några gamla män i knäbyxor och långrock, s k Dalbytröja med röda besättningar. På axeln kunde sitta en liten röd lapp av kläde, en så kallad betroddlapp, för att visa att bäraren hade bygdens förtroende. Gunne-Per, morfar till den siste säterkullan, Ester Karlsson, hade en sådan betroddlapp på axeln när han gick till affären i sin Dalbytröja för att handla. Jag har sett fotografier i gamla gårdar av förfäder i folkdräkt, männen i den jag beskrivit, kvinnorna i häktad tröja, mörk kjol, förkläde och mörk schalett.

Dalbytröjan har en ålderdomlig skärning som går tillbaka på den medeltida kolten. I Dalby och Finnskoga levde de lokalt särpräglade dräkterna kvar längre än på andra håll i Värmland. Några av uppgifterna har jag hämtat från ”Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige” av Inga Arnö Berg och Gunnel Hazelius Berg.

På våra sommarfester är det många som bär Dalbydräkten, och besökare från andra trakter bär sina, man ser även norska dräkter, bunader.

De, som lagar maten och serverar den är dräktklädda för att försöka återskapa stämningen av gamla tider. Där kan vi njuta av barndomens läckerheter – kolbullar, gräddvåfflor med hjortronsylt och vispgrädde, ris à la Malta, römgröt och tunnbrödsrulle med getmesost och smör.

I norra rummet finns också den verkliga rariteten, Dalbyvanten.

”Ingenstans i Sverige finns så många vackra gamla vantar bevarade som i Norra Klarälvdalen” står det i en artikel i Värmlands Folkblad av den 16 mars 1982. ”Dalbyvanten ska räddas åt eftervärlden”.

Detta år ordande förra bibliotekarien, Maj Andersson, en utställning av Dalbyvantar på biblioteket i Sysslebäck. Där visades 88 par vantar och först när man såg dem sida vid sida kunde man klart se skillnaden mellan de olika tillverkarna.

Broderiet, ”krusningen”, följdes inte slaviskt, men alla innehöll de grundmönstret av nyponros, stymorsviol och förgätmigej, blomster, som alla hör till Nordvärmlands flora. Ingen vet hur mönstret uppstod.

Min morfars syster, Karin Andersson-Sandegren på Sannäsmon, gjorde de i mitt tycke allra vackraste broderierna. De finns i ett skyltskåp. I hög relief framträder blommorna mot den mörka bakgrunden. Rosens bladverk är tandat och små graciösa krusiduller, som klängen av ärtväxter, smyger sig in mellan rosenknopparna, ett av Karins kännemärken.

Karin lärde grannen, Torp-Maria Olsson, att göra vantar. Denna lärde senare ut konsten till Karin Amundsson, som haft kurser i nålbindning och broderi, senast nu i år. Traditionen har sålunda förts vidare.

Det finns en annan tradition också, för jag har inte kunnat få fram något samband mellan Karin på Sannäsmon och Ingeborg Jönsson, min mormors moster, kallad Bolla i Änga. Jag gick i skolan i Skyllbäck tillsammans med Bollas dotterdöttrar och nästan varje frukostrast sprang vi ned till Änga, där Bolla-moster satt i sin bädd och broderade, omgiven av sefirgarn i ylle i de underbaraste färger jag sett, högt uppdrivna och kontrasterande i olika nyanser.

Med dessa färger på minnets näthinna förstår jag att hembygdsgårdens vantar är mycket blekta, men vackra ändå.

Bollamosters dotter Ida och hennes döttrar tillverkade vantarna i nålbindning och Bolla krusade. Dotterdöttrarna Siri och Gurli hade många kurser i vantsömnad och broderi och kunskaperna lever ännu kvar.

Jag och mina syskon fick alla Dalbyvantar från Änga när vi fick lite större händer. Till riktigt små barn tillverkades vita och till män och kvinnor mest svarta. Bruna och mörkgrå förekom också. Kvinnornas vantar hade hög krage med virkad röd kant och kråkspark kring handleden. Männens hade kavelfrans kring den nedvikta kragen. Framlidna Jenny Henriksson på Sundhultmon broderade Dalbyrosor på fickorna till Dalbydräkten till min dotter och dotterdotter i omisskänlig stil från Bolla i Änga. Så kan man också använda ett vackert mönster för att med detta visa att här är en Dalbydräkt, fast fickorna inte är helt stilenliga.

Förra länshemslöjdskonsulenten Elisabeth Jacks-Svantesson har tagit som sin uppgift att bevara Dalbyvantar åt eftervärlden. I början av 1980-talet började hon inventera och dokumentera gamla Dalbyvantar och beskriva mönster och tillverkningssätt. Hon skriver på en uppsats i etnologi om Dalbyvanten. I en helsidesartikel i Värmlands Folkblad den 11 mars 1989 läser jag om hennes forskningar.

”Här räddas en rik tradition åt eftervärlden”, lyder rubriken. ”Här finns flerahundraåriga vantar bevarade från Norra Klarälvdalen. Några finns på Nordiska museet, som i början av 1900-talet gjorde en inventering i dessa trakter. Den visar att den prunkande blombuketten inte fanns på de allra äldsta vantarna. De hade istället höga kragar broderade med rutor, romber och kors i grönt, blått och rött.” Vi lär väl aldrig få svar på frågan: Vem började med nyponrosor, styvmorsviol och förgätmigej?

Själva vanten är tillverkad i nålbindning, en urgammal textil teknik, mycket äldre än t ex stickningen” berättar Elisabeth. ”Det äldsta bevarade provet på nålbindning har man funnit i en bronsåldersgrav i Danmark”.

Det finns många fler exemplar på kvinnoflit i norra rummet av modernare typ än vantarna. Vita underkläder i tunn bomull, kantade med brodyr och med små veck använde min mor och mina äldre systrar. Själv hade jag vita underbyxor med spets nedtill under den vita brodyrklänningen, som jag hade till söndags och vid fotografering. Broderade hyllremsor hör till en förgången värld antar jag. De fästes med häftstift på hyllkanterna. Att brodera var och är en sorts terapi för kvinnorna och ett sätt att få utlopp för skapande. Dukar i vitbroderi, venetianskt och engelskt, finns utställda. Paradhanddukar var prydliga, bra att dölja lite solkiga använda handdukar med.

1920-talet är värt att börja dokumentera, men de oändliga mängder av broderier, som finns t ex i mitt barndomshem, kan knappast härbärgeras av hembygdsgårdar och museer. Textilierna är nog dömda att valsa runt på auktioner tills de kastas på sophögen. Mycket vore värt att bevara. Begravningskarameller visas i ett väggskåp, praktfulla skapelser i svart, guld- och silverpapper med kräppat sorgflor. De var inte så goda som de var vackra, bara socker inuti. Barn fick vara med på begravningar på den tiden.

En gammal stadig plåtbeslagen Amerikakoffert ser vi också. Många värmlänningar flydde från fruktad militärtjänst, hotande underhållsbidrag för barn och inte minst fattigdom i likhet med andra svenskar till det stora landet i väster. Min moster Nanny och hennes dotter reste till Boston. Nanny blev kokerska och lyckliggjorde säkert många amerikaner med svenska köttbullar.

Vi går till södra rummet. I trapprummet utanför står en täckbåge, som också väcker minnen. När kvällarna mörknade flyttades täckbågen in i vårt kök och där satt de vuxna kvinnorna och stickade täcken när köksbestyren var avklarade. Alla skrönor och allt skvaller som avhandlades insöps av oss barn och blev till den osorterade mängd gamla berättelser från bygden, som vi alla bär med oss, mer eller mindre utstyrda och förvanskade. Det är det som kallas folklore. I södra rummet finns ett diorama med en man och en kvinna i folkdräkt i ett kök. En vagga är upphängd i taket för att barnet skulle slippa golvdrag.

Ett litet bord med hål i mitten står där, lagom för ett litet barn att placeras där. Jag gissar att det nyttjades som en sorts barnhage, där kunde barnet stå tryggt och leka med leksaker placerade på bordsytan. Köket, som vi ser det här, var en livsfarlig plats för små barn med den öppna härden, där det kunde stå en gryta med hett vatten. Matmor kunde sköta sina sysslor i lugn och ro medan barnet var säkert placerat.

Där finns också en raritet, en Käthe Krusedocka, som tillhört Sigrid Bergenhult. Hennes föräldrar besökte Tyskland på 1920-talet och det är därifrån dockan kommer. Käthe Kruse var den första som tillverkade dockor som såg ut som riktiga spädbarn. Det är en hårt stoppad vaxduksdocka som man kunde torka av med en fuktig trasa, men det är ingen baddocka, det hade vi celluloiddockor till, detta material kom i början av 1900-talet.
Ullkardorna påminner mig om min släkting Kare Svanberg. Jag satt många gånger och såg hur hon kardade fårullen till långa lätta korvar, som hon lade i en spånkorg och sedan spann på spinnrocken. På nystkronan nystades det innan det blev till Dalbyvantar, arbetsvantar, sockar och tröjor. Ibland blandades ullgarnet med getragg till sockar så att de skulle bli vattenavstötande. Det hänger ett par på stången i taket.

I storstugan på nedre botten står ett mycket vackert målat allmogeskåp, skänkt av Rut Jönsson, som härstammade från Gärdet. Målningen påminner om dem på dörrar och väggskåp i torpet.

Sist ska vi besöka köket, det äldsta rummet, kanske från 1500-talet, själva hjärtat i Tronsgården. Där åt man och arbetade och sov i de stora väggsängarna som härstammar från Gubbgården. Livet börjar och slutar i sängen.

På tjugotalet gick jag ibland med mina skolkamrater från Gubbgården hem och det var spännande att krypa in i väggsängarna och jag tyckte de var lyckliga som hade sådana, det var en underbar lekplats.

I kåven mellan köket och storstugan finns ett väggskåp, som hörde till sängarna.

Med utgångspunkt från mig själv vill jag i min lilla berättelse visa hur fast våra minnen är förknippade med föremål och hur dessa kan fungera som nyckeln till våra hågkomster. Inte minst ur den synpunkten är det värdefullt att vi samlar och vårdar tingen som vi ärvt av våra förfäder. Det är hembygdsrörelsen, en av våra största folkrörelser, som gör detta möjligt. Det är många ideellt arbetande medlemmarnas förtjänst.

Elise Lindow Agnarson