TRONSGÅRDEN
Den ursprungliga Tronsgården var troligtvis uppförd i slutet av 1500-talet. Den var då i ett plan med invändigt brutet tak. Som brukligt var på den tiden byggde man etappvis. Man byggde en bit på huset, sedan byggde man till, när man fick råd och behov. Ett år byggdes en stuga med bara ett rum, ”sittstugan” och man lät då stockändarna på ena gaveln gå så långt ut att de senare utgjorde ena hälften av kåven och förstugan. När man efter några år gjorde en likadan tillbyggnad fogade man ihop delarna på ett ganska dåligt sätt, varför springorna ofta blev stora. Kåven, vilken tjänstgjorde som gästrum, blev på grund av detta bristfälliga byggnadssätt ett ganska svalt rum. Sin nuvarande utformning fick gården på 1840-talet, då övervåningen byggdes. Fram till 1920-talet var den bebodd. På övre våningen finns bl a en utställning med skyltdockor i gamla dalbykläder. Rummet, där de står, skall föreställa ett hem för över 100 år sedan. Paret i huset har fått ett barn, och ett annat par kommer för att gratulera. I det norra rummet kan man bl a se den populära dalbyvanten, och där finns några dockor i finkläder. Elise Lindow-Agnarsson har skrivit om Tronsgården. Följ med henne på en rundvandring i Tronsgården
NYA HÄRBRET
Senaste tillskottet på gården.
RÖDA HÄRBRET
På medeltiden fanns en kyrka i Sysslebäck. En del av virket i kyrkans klockstapel togs till vara och finns i de nedre stockvarven på det här härbret. Detta härbre var bondgårdens förvaringsbod för mat, säd m m. För att försvåra för råttorna och för fukten att komma in byggde man härbret på stolpar. Härbret kommer från Gunnargården i Sysslebäck.
TORP-OLLETORP
Ett torp under gården Systuga i Södra Branäs uppfördes år 1835. Det var Olof Jonsson, född 1811 i Ransby, och hans hustru Karin Persdotter, född 1811 i Likenäs, med 1-årig son som erbjöds att på Systugans mark bryta ett torp. Torpet låg på Branäsbergets östsluttning mitt emot Dalby kyrka. Torpstugan genomgick aldrig någon modernisering av något slag. Till lyse användes fotogenlampan, vattnet togs i en bäck söder om husen och som avlopp fungerade slaskhinken. Innerväggarna var dock klädda med papp och tapeter och i öppna spisen fanns en kokspis insatt. Ett plåtrör från den gick upp genom skorstenen. I övrigt var det i stort sett inrett som det står här på hembygdsgården. I tre generationer beboddes Torp-Olletorpet. Tre syskon, Markus född 1870, Karin född 1874 och Maria född 1881, var de sista som bodde där och brukade jorden. År 1957, den 27 november, var de av åldersskäl tvingade att flytta från torpet. Det var inte så lätt att för så gamla människor bo kvar där. Det fanns ingen väg, bara en brant gångstig gick ner till älven. Sommartid fick de använda båt för att komma till affärer, post o d. Vintern måste de pulsa i snö, obanad väg som det var. Svårigheterna blev för stora för de gamla, de måste lämna sitt hem, där de alltid hade bott. Torp-Olletorpet togs om hand av Dalby Hembygdsförening år 1964.
RÖKSTUGAN – FINNPÖRTET
På 1600-talet flyttade många finnar till Värmland och bosatte sig i de avlägsna skogarna. Deras metod att bruka jorden kallades att svedja. De brände då ner skogen och odlade i askan. En del svenskar ansåg, att finnarna inkräktade på deras marker, och det uppstod ibland osämja. Husen de bodde i kallades rökstugor, eftersom de inte hade någon skorsten, utan röken fick fylla rummet. Taket är ett s k torvtak. Vid takläggningen lägger man först ett näverlager och därefter några stänger av trä. Sist lägger man upp- och nedvänd grästorv. Inne i själva rökstugan är hela taket och övre delen av väggarna kolsvarta. Från eldstaden (ugnen), som ligger till höger om dörren, letade sig röken till takets mitt, där den slutligen försvann ut genom rökhålet; en fyrkantig öppning med glest galler över. Röken låg som en dimridå under taket, vilket hjälpte till att behålla värmen i stugan, men för ögonen var det nog inte så behagligt. Eldstaden var inte murad utan bestod av en mängd stenar uppstaplade i en halvcirkel till ungefär en och en halv meters höjd. Spisen var placerad vid den glesa ytterväggen, där röken lätt trängde ut. Den nedre avsatsen på ugnen kallar man ”banken”. Banken var finnens soffa. I mitten på denna finns en håla med stenar ”gruvan”, dit man lade kolen för att öka värmen där. Längst bort på banken finns en stolpe, där man hängde ”sticktanden”. I den satt lysvedsstickorna fastklämda (den tidens lampor). Kring väggarna fanns det bänkar. I mitten på rummet stod ett bord och några hemgjorda stolar. Sängen är från senare tid. Längre tillbaka hade de troligtvis britsar till sängplatser. Golvet var bara ett jordgolv. För övrigt fanns de flesta sakerna ute i ”resvän”. Ljuset strömmade in i stugan genom ett par små simpla gluggar i väggen. Dessa stängdes till med brädlappar. Förmögna finnar hade också en s k Svenskstuga, som de använde under helg och högtider. Därinne var det ljust och trevligt. Rökstugan flyttades till hembygdsgården 1933.
NÄCKÅBRON – EN KOPIA
En kopia av den gamla hängbron vid Näckån är uppsatt på hembygdsgården.
SÄTERN
Säterstugan, ”bua”, kommer från Spjutberget i Norra Finnskoga. Den är troligen från 1600-talet och hitflyttad 1961. Varje större gård i Dalby hade ett eget säterställe på skogen, dit man drog iväg med korna på sommaren. Det gräs som växte nere i dalen slog man och sparade till vintern som mat åt djuren. Korna gick fritt och betade i skogen – de släpptes ut på morgonen och kom tillbaka för mjölkning på kvällen. Längre tillbaka i tiden följde någon med korna på deras vandring. Det hette, att man gick vall. På sätern bodde i regel en kulla i varje stuga hela somrarna. Kullorna hade till uppgift att ta hand om djuren. De mjölkade dem, och de gjorde smör och ost. Det blev säkert långsamt på sätern många gånger, men ofta stod ”buarna” ganska nära varandra. Taket är av näver med trästänger lagda över. Dörren är låg. Stugan har två rum. Det yttre rummet, ”eldbua”, har eldstad med skorsten. Här lagades mat och ystades. Sängarna är väggfasta och försedda med förhängen och taksäng. Bänken framför sängen sitter också fast. Rummet har små fönster med fönsterluckor. Tidigare var det bara gluggar med skjutluckor (till mitten av 1800-talet). Det inre rummet var säterns ”kylskåp” och kallades ”mjölkbua”.
KVARNEN
Byggnaden uppfördes troligen år 1818 på Bennäset i Norra Finnskoga av gårdens förste brukare, Jon Jonsson. Bennäset var en avlägset belägen gård, dit en skogsstig leder från Kärrbackstrand ungefär en mil in i skogen. När bebyggarna kom dit, byggde de denna lilla stuga, som de den första tiden använde som boningshus. Efter en tid uppförde de en större stuga, och den här blev brukad som kvarn. Den blev då flyttad till en bäck med ett vattenfall, där ett vattenhjul – som inte längre finns kvar – drev kvarnstenarna runt, så att säden kunde malas. Det vanligaste sädesslaget var korn.
KOJAN
Skogsbruket har sedan gammalt varit den dominerande näringen här i bygden. Arbetet i skogen var mer mödosamt här än på många andra orter, p g a de branta bergen skogsarbetarna måste ta sig uppför, innan själva arbetet kunde börja. Från hemmet i dalen gick de uppför bergen och ibland flera kilometer in i skogen för att arbeta en dag. När det var för långt för att gå mellan hem och arbetsplats dagligen, låg huggare och körare över i skogskojor av den här typen. Det kunde bli deras bostad under hela vintrar eller somrar. Var eller varannan lördagseftermiddag gick de hem genom skogen för att träffa familjen och hämta proviant. På söndag kväll återvände de till kojan. Tre eller fyra man brukade få tränga ihop sig och sova på varje brits, så en koja av det här formatet rymde ungefär tolv personer. I vissa kojor, givetvis något större, hände det att 24 personer sov i samma rum, fördelade på fyra britsar. Madrasser var lyxutrustning som aldrig nådde skogsarbetarnas kojor, utan de sov på granris eller björklöv. De flesta kojorna hade inga andra golv än stampad jord, och på vintern var de mycket kalla och dragiga. När elden slocknade fram på natten, slog kölden ner också genom rököppningen i taket, och det har berättats, hur de som låg närmast väggen kunde vakna med håret fastfruset i trävirket. Eldstaden var placerad mitt på golvet, för att värmen skulle bli rättvist fördelad, och röken samlades upp i en stor plåttratt. Runt elden var trängseln stor när tolv hungriga karlar skulle laga sin egen kvällsmat mellan tolv par vadmalsbyxor, som var upphängda på tork. Variationen i kosthållet var inte stor. Man åt för det mesta fläsk tillsammans med kolbullar, en rätt som tillagades av vatten, salt och ibland mjöl. Hygienen blev naturligtvis eftersatt: Samma svettiga kläder användes både till att arbeta och sova i under hela veckorna och ibland längre. I de flesta kojorna fanns innanför dörren en s k vattensticka, som markerade vem som var på tur att hämta vatten från källan. Om en sådan sticka inte fanns i kojan, hände det att några inte ens visste var källan fanns, efter en hel vinter i kojan. På dörrar och väggar i kojorna skrev ofta arbetarna sina namn och väderuppgifter och t o m små skaldestycken. Det är ur denna miljö skogspoeten Dan Andersson hämtat stoff till bl a sin visa ”Helgdagskväll i timmerkojan”. En form av vildmarksromantik har utvecklats kring det ensliga livet i timmerkojorna, men för den som varit tvingad att leva där, var nog verkligheten allt för bistert påtaglig för att verka romantisk. Så sent som på 1940-talet var det vanligt att skogsarbetarna bodde i kojor. Sedan dess har moderna skogsstationer både byggts och blivit nedlagda, nätet av skogsbilvägar har byggts ut, och arbetarna kunde åka buss mellan hem och arbetsplats. I dag finns bara en handfull skogsarbetare kvar i hela norra Värmland. Timmerkojan kommer Havsvalla i Norra Finnskoga och flyttades till hembygdsgården 1967.
LOFTBODEN
Loftboden var avsedd för förvaring. Där fanns utrymmen för körredskap och ibland även ett stall. Förvaringsrum för mat kunde också finnas, och på övervåningen fanns utrymme för sängkläder, gångkläder, fällar m m. På somrarna sov ungdomarna ibland i loftboden.
LOGEN
På logen förvarades den otröskade säden, och där tröskades den. Ibland ordnade man logdanser där.
HÄRBREN
Två härbren av samma typ som det röda. Dessa båda är från 1700-talet. I det högra, som kommer från Näs i Ransby, finns en utställning över hur man beredde lin, och på övervåningen finns ett skomakeri. Härbret till vänster, kommer från Svabacken. Det användes som sädesmagasin och byggdes som alla härbren på stolpar för att råttorna inte skulle ta sig in. Här finns ännu bingar för utsäde och spannmål. I bingarna förvarades utsäde och spannmål för både folk och fä. I bingarna med lock hade man mjöl, det hade man också i den ”urgröpta” stocken som kallades ”mjölhalla”. I kvarnen gjorde man potatismos till smågrisarna. På övre våningen finns ett stort kar i vilket man blandade havre och ärter till ”pelusker”. Dessa sådda man och fick vicker som kreaturen skulle äta.
SMESTUGGA
I Smestugga fanns tidigare Kulturkoppra inrymt. Här har det skrivits en Dialektordbok på Dalbymål och en hemsida med Nordvärmländsk historia bland mycket annat. 1 juli 2006 öppnade Kulturkoppra ett Nordvärmländskt bygdemusem – Alla tiders Nordvärmland. Här kan man studera bygdens historia från istid till nutid med hjälp av ny teknik. Museet övertogs 1 januari 2011 av Dalby hembygdsförening, läs mer under ALLA TIDERS NORDVÄRMLAND.
